h,anna

Jag är pigg, och känner för att skriva.
Det värsta som någonsin hänt mig, som jag fortfarande känner av, även idag.

Jag gjorde illa mig sommaren -06 på en friidrottstävling. Skulle hoppa längd, och det var mitt första tävlingshopp.
Provhoppen hade gått fint och allt, och jag var nu först ut att hoppa och inleda tävlingen.
Springer med full fart mot plankan, stampade i, hoppade, och landade - AAAHHHHHHHHHHHHHHHH, lät skriket över halva Härnörsand. Landade visst lite tokigt, benen åt sidan då man förväntar sig att sanden ska flyta bort med fötterna. Men det gjorde inte det. Det tog tvärstopp och jag både hörde och kände hur benet knäckdes till. Var säker på att jag hade brytit benet. JAG ÖNSKAR att jag hade brytit benet. Allt hade blivit så mycket enklare då. Pappa kommer inspringades från läktaren och frågar vad som hänt. Jag tok grinar och skriker bara. Han och någon annan man hjälper mig upp ur sandgropen och hjälper mig till bilen. Tror jag aldrig fått så mycket blickar på mig då nog dom flesta visste vilka jag var.
Första tanken var ju att åka till Härnösands sjukhus. Jag vet inte vad det var, men dom hade stängt när vi kom dit. Vi åkte då istället hela vägen till Sundsvalls sjukhus. Grät hela vägen dit. Jag hade aldrig varit med om någon liknande smärta. Pappa beskrev mitt knä som att det var "stort som en fotboll". Och ja, det var väldigt svullet och jag har ännu inte varit med om någon liknande smärta.
Väl framme på akutmottagningen på Sundsvalls sjukhus så kommer personalen och hämtar mig med en rullstol på direkten. Självklart är ju akuten i Sundsvall ett skämt, så man blev ju sittade inne i ett rum och väntade på läkaren i några timmar. Gjorde en vanlig röntgen, men det var ingen skelett skada. Fick då åka därifrån med svaret från läkaren: "Korsband går inte av på barn i din ålder, 4-6veckor så kommer det vara bra sedan". Kryckor i några dagar, sedan var det bara att halta sig framåt.

6veckor senare och jag är väldigt ivrig över att få börja friidrotta igen.
Värmer upp genom att jogga två varv runt friidrottsbanan. OCH JAG KAN SPRINGA. As lycklig. Efter uppvärmning och gymnastik är det dags för att kasta spjut. Gjorde några kast, och det gick bra. Skulle göra ett till, springer fram och känner att ansatsen blir helt fel. Så jag börjar skratta. Vad händer när man börjar skratta? Joo, man tappar kontrollen över kroppen. Det gjorde iaf jag. Knät vek sig och där låg jag återigen och skrek. Åkte in på akuten med mamma. Var där till 12 på natten för att få höra från läkaren att jag skulle börja med sjukgymnastik. Kryckor i några dagar, sedan var det bara att halta sig framåt. 


So I did.
Hela hösten, vintern och även början av våren. 
När fotbollen hade med uteträningar så skulle jag också vara med och träna. Jag har för mig att det var första uteträningen. Allting hade gått bra, och jag hade ett stort jävla knäskydd på mig med stålgrejor på sidorna. Men det dröjde inte länge innan jag låg där igen. Denna gång skulle jag göra en snabbvändning. Vilket inte mitt knä var redo för. Kryckor i några dagar, sedan var det bara att halta sig framåt. Åkte aldrig in på akuten efter det, Jag visste sedan tidigare att dom ändå inte skulle göra något. Men jag hade en återbesökstid några veckor senare. Jag frågade dom då ifall jag skulle kunna följa med till Finland och spela fotbollscup. Dom sa att det var upp till mig. Och självklart så gjorde jag det då.

Knäskyddet på, och en glad Hanna.
Några matcher senare låg jag visst där igen. Denna gång sprang jag ihop med någon tjej. Samma match gjorde även min Maja-vän illa sig, och tillsammans fick vi spendera kvällen på akuten i Wasa, Finland. Kryckor resten av dagarna i Finland. Sedan var det bara att halta sig framåt.

När jag kom tillbaka till Sverige var min pappa rätt så förbannad för att sjukhuset inte gjorde något. Fick en tid där, då jag fick en tid för en magnetröntgen. Och tack gud för att det finns.
Oktober -07 fick jag reda på att mitt främre korsband var helt av, och att min inre och min yttre menisk var trasiga.

Första operationen gjorde jag här i Sundsvall 30/11-07, inre menisken. Efter den var det mycket sjukgymnastik. Hade inte bestämt då ifall jag skulle operera korsbandet, pga riskerna. Läkaren pratade om mycket risker och att vissa blir sämre av den operationen. Men jag hade tillsammans med min mamma och pappa bestämt att göra den ändå.
Korsband och yttre menisk operation skulle jag inte få i Sundsvall förrän September 08, så vi sökte till en annan ort. Fick då en tid på Ortopediska Huset i Stockholm i mitten av April. Jag och pappa åkte tåg ner dagen innan, och bodde på ett hotell natten innan operationsdagen.
Efter ha virrat omkring i stan så hittar vi äntligen stället vi skulle på. Jag kommer in och får ett rum, pappa var tvungen att dra direkt, eftersom det inte var besökstid då vi kom. Var inte så kul att vara där helt själv, men sjuksköterskor kom hela tiden och skulle fixa saker. Tabletter som jag skulle äta, sätta dropp och antibiotika dropp. Några timmar senare rullade dom ut mig ur rummet på sängen och jag träffade läkaren i farten som sa: "Du vet att en del personer bara blir sämre efter en sån här operation..? Men dom flesta blir bra...".
Fick välja själv om jag ville vara vaken eller inte under operationen. Jag valde att bli nedsövd, eftersom tiden går så mycket snabbare då. Fick ryggbedövning först, sedan blev jag nedsövd.
Vaknade när jag var påväg tillbaka till rummet, och låg nu på plats i mitt rum.
Kunde inte lyfta benet. Kunde inte röra på tårna. Kände ingenting om jag klöste mig själv på låret. Det väl väldigt obehagligt. Blev inte direkt mindre obehagligt när dom kom in med ultraljud för att se om jag var kissnödig. Och eftersom jag inte kunde gå själv, så kom dom då in och tömde min blåsa. Ställde upp benen på mig, och körde in en slang i min urinblåsa! Hua. Kände ju inget, men ändå.

Dagen efter fick jag åka hem. En inte så snygg Hanna hoppade halvdöd på kryckor genom Stockholm och vidare till tåget. Grät som en idiot på tåget, för att jag hade ont, och fick inte ta mer värktabletter.
Några dagar på kryckor, sedan var det bara att halta vidare tills jag kunde gå igen. Självklart blev det mycket sjukgymnastik efter det. 6-9månaders sjukgymnastik innan man kunde börja träna igen, med det men höll på med innan.

Gjorde illa mitt andra knä för några veckor sedan. Läkaren sa: "4-6veckor."
Jag hatar Sundsvalls sjukhus.
God bless the music.

Godnatt.