Jag försöker förvandlas, men jag går i repris.
Söndag.
Vad finns det att säga om veckans sämsta dag?
Jo, den var bra tills det var dags att skjutsa Vincent till tåget.
Jobbade på GIF matchen igår.
Var ovanligt stressad.
Slutade vid 7, handlade med mig lite gosaker, åkte hem, kramade ihjäl Vincent occch... slog igång grillen och fixade mat!
En efterlängtad pojkvän och middag.
Soffläge med film resten av kvällen!
Denna dag har gått fort.
Alldeles för fort.
Har legat och glott på Merlin enda sedan Vincent tog tåget hem.
Måste sova snart.
Jobbar denna vecka, ledig veckan efter, jobbar veckan efter det ochhhhhhh är ledig veckan efter!
Varannan vecka, helt perfa.
Adjö
Livet är för kort för att låta tiden rinna.
Ska vara med och hjälpa till på friidrottstävlingen i Timrå den 18aug.
Så imorse när Sofie följde med mig för att jobba så började vi prata om friidrott igen.
Och jag skämtar inte när jag säger att jag blir super exhalterad så fort någon snackar friidrott med mig, sån jävla nörd.
Pratade om gamla minnen från mina glansdagar då jag friidrottade, från då jag var 6år tills jag gjorde illa mig när jag var.. 13, skulle fylla 14.
Jag har sagt det förut och säger det nu igen - best years everrrr.
Känslan tidigt på morgonen då mamma kom upp och väckte mig, lagade gröt till frukost och tog fram min friidrottsdress. Den långa bilfärden till alla tävlingar, allt mellan Västerås till Östersund.
När pappa tjatade på mig om att jag skulle värma upp riktigt ordentligt så jag inte skulle göra illa mig.
Hjärtklappningarna innan en sprintstart.
Alla spänsthopp man stod och gjorde innan det var min tur att hoppa höjd och längd.
Alla stretchövningar jag gjorde innan jag skulle stöta kula, kasta spjut eller diskus.
Känslan att slå sitt egna rekord i någon gren, så mamma kunde skriva in det i "rekordpärmen" hemma.
Den fruktansvärda känslan att vinna en gren, men fått en uselt resultat.
Dricka råa ägg på morgonen bara för att det var nyttigt.
Listan blir lång.
Jag var jätte bra. Verkligen.
Det är nog bara mina föräldrar som förstår det riktigt, som har varit med på exakt varje tävling jag varit med i.
Nu är jag 19år, gjort tre knäoperationer och har skruvar och konstgjorda korsband i båda knäna.
"Men om du så gärna vill hålla på med det igen så är det väl bara att göra det??"
Svaret är: Absolut inte. Jag försökte efter jag opererat det första korsbandet. Hade inte tränat friidrott på... 1,5år utan jag hade rehabat knät bra och länge tills min sjukgymnast gjorde ett muskelprov på mina ben. Efter en knäoperation tappar man nämligen mycket muskler. Och de första månaderna efter operationen kunde jag inte böja ut eller in benet riktigt. Men somsagt, gjorde ett muskelprov efter 9-10månaders sjukgymnastik 3ggr/vecka och efter all tråkig rehab var jag starkare i det opererade benet än det som inte var opererat!
Jag började träna friidrott igen och jag var hela tiden rädd att jag skulle göra illa mig igen trots att jag hade ett stort knäskydd med stålskenor. Det gick fint! Och jag tränade tillslut utan något skydd.
Springningen och konditionen gick bra. Men när man kom till teknikgrenarna? Som jag var grym på förut?
Det gick inte.
Var på träningsläger uppe i Östersund och skulle kasta spjut.
Killen som tränade oss sa att jag skulle kunna kasta riktigt långt, om jag bara fick till tekniken.
Jag försökte och försökte, men det gick verkligen inte. Grät till och med på en träning då min tränare försökte hjälpa mig. Från något som var busenkelt och var min bästa gren, till något nästan helt omöjligt.
Har man legat etta och trea på Sveriges lista för bästa årsbästa för sin ålder så tappade man lätt tålamodet.
Det är anledningen till att jag inte kan börja igen.
För jag vet hur jobbigt det var sist.
